Linnea Henriksson, denna folkkära artist som hunnit med så väldigt mycket under sitt korta levda liv skulle för andra året i rad sjunga och spela på Bjerreds station. För mig var Linnea en person var med i Idol och som nådde mig ordentligt först när hon var med i Så mycket bättre på TV och framförde Vikingarnas Den stora dagen.

Att hennes röst kan förtrolla visste jag men som liveartist var jag mer tveksam till. Men så såg jag ett klipp från förra årets spelning på Bjerreds station där hon hoppade sönder ett bord och med några viskande ord i örat, om att vad som helst kan hända under en ”Linnea-konsert” om det bara blir en bra feeling. Under det avslappnade soundchecken tidigare på eftermiddagen satt jag stilla och höll tummarna för att detta skulle bli en kväll full med bra känslor.

Hur skulle denna till synes genomtrevliga och genuina person som dessutom hade sin familj närvarande hitta på något ”bus”?

Medan hennes pappa sålde merchkläder under konserten och hennes mamma såg efter sonen, ägde Linnea våra blickar iklädd förföriskt rött och med passande scenljus strömmade hennes skönsång ut över området.

Allvarligt och ofta väldigt personligt mellanprat blandades med vackra toner hämtade mest från senaste släppta plattan ”Det lilla”.

Men plötsligt från ingenstans fick Linnea igång publiken i en allsång och alla stämde upp i ”Jag må han leva” för hennes gitarrist som fyllde jämnt. Och där och då tändes den där ”känslan, feelingen” för plötsligt promenerar Linnea genom publikhavet och delar det mitt itu. Dansar några barfotasteg innan hon minuterna senare klättrar upp längs scenställningen för att åter komma tillbaka till sitt band, till tryggheten igen. Men oj, vad de minuterna levde upp! Det är så jag kommer komma ihåg mitt möte med Linnea Henriksson. En levande människa som bjuder på sig själv när hon känner för det.